Fredagen 25 september 2009Jag vaknade omkring vid klockan 00:55, jag både kissenödig och tröstig...Hade inte kunnat sova så gott har inte kunnat göra de nu på ca 2 veckor så jag var ganska trött..Men inte konstigt kan inte ligga i min vanliga sovställning jag är ju i vecka 39+5 en stor höggravid mage i vägen...
Jg gjorde som vanligt, vände på steken för att gå upp och kissa och dricka.
När gick och la mig igen så var klockan prick 01:00, och då precis när jag la mig i sängen, så kom som en rejäl fontän ur mig, jag blev chokad för jag förstod inte först vad de var. Och så fort jag bara rörde på mig så forsade de bara mer och mer. Jag satte mig upp vid sängkanten och skrek efter mamma, men ingen reaktion, jag satt nog i 3 min och skrek...Jag vaggade mig tillslut fram till mamma och pappa sovrum, och skrek "Vattnet har gått"...Och "hahaha, jag bara skratta så fort jag tänker på de". Mamma och pappas miner, de vara som blixten har slagit ner i sängen hos dom, för de tog inte många sikunder förrän dom var i mitt rum och hjälpte mig och packa m.m.
Jag kunde inte göra mycket, jag satt helt stilla, för de bara forsade forstervatten så fort jag rörde på mig. Jag ringde fadern till barnet omedelbart, att de är dags...Sedan ringde jag till förlossningen, "och de är bara att åka in", sade dom
Jag föreberede mig för den korta färden till Förlossningen, jag la ner en handuk i trosan för att hindra att allt skulle läcka ut i bilen m.m.
Klockan var 01:30, då ringde jag fadern till barnet och frågade vart han var någonstans då, sa han att jag kan går ut nu, för de dröjer inte länge tills jag är hos dig, jag kommer ligga omking i 130km/h...
Så jag gick ut och väntade....och väntade...och väntade. Sedan ringde jag upp igen och hörde med honom vart han var någonstans...Då hade snuten stopppat honom...då förstod jag att de var för förtkörningen, hahah..Sådan otur...
Men nu var han på vägen iallafall...
Jag hade börjat värkar som påminde mig om mensvärk men de var inte så farligt så jag led utav de...
Klockan var 01:45 när fadern till barnet kom, han var stirrig och uppjagad och darrade, och jag kunde inte hålla mig för garv, de är ju jag som ska vara nerövs inte han. Men så var inte fallet.
När vi kom till förlossnigen var klockan några minuter efter 02:00...´De var skönt att äntligen komma dit och blir lite ompysslad, men välkomnandet var inte speciellt trevligt...Men dom tog mig till ett undersökningsrum och trädde om mig med CTG'n, och självklart hade jag börjat får värkar, och där skulle jag får ligga i ca. 40 min.
Vid 03:15, så kom en barnmorska in och berättade att dom kommer skicka hem mig, för värkarna är inte tillräckligt starka. Sjäklvart ville jag itne skickas hem nu, för nu började blir ganska nervös inför detta, jag kände mig säker att får vara här.
Jag fick en återbesök lapp, då jag ska var inne senast 14:00 på eftermiddag, vilket fåvånade mig väldigt mycket...
Så jag och fadern till barnet åkte hem till mig, vid bäddade ner oss i soffan framför TV'n, efter 1 halv timme, börja värkarna rejält kännas, och vid varje värk så kom de forstervatten.
Under den halv timmen, så vet jag inte hur många gånger jag tittade på klockan, nu var det 6 min efter varje värk, dom var smärtsamma.
Klockan 05:30 började smärtan blir oändlig och nu var det 3 min efter varje värk...Och då precis sa jag till fadern till barnet att jag "står inte ut mer" jag tyckte synd om han för han har inte fått sova någonting.
Så vi åkte in och denna gången tog det längre tid att komma upp, var 4 min emellan värkarna, jag tvungen att stanna till, när vi väl kom till Förlossningen så var välkomnandet mycket bättre än vid 1, vi fick komma in till ett riktigt rum, där själv förlossningen skulle ske, vi fick en riktigt elak barnmorska som nedvärderad barnsköteskan...Men vid 06:00 så skrev dom in mig och jag fick mitt rum.
Barnmorskan kom och gick som hon ville och gav mig och tips och råd hur jag kan lindra smärtan,, och nu var värkarna redigt starkar nu var de väl bara 3 min emellan...
Klockan var nu 07:00 och nu bytte nattpassarna till dagspassarna och de är jag glad för så snäll och glad barnmorska som jag fick är jag super glad för..
Nu började ungen tryck ner sig rejält, och än hade jag inte blivigt undersökt, när jag frågisatte dom, så kollade dom mig, då var jag öppen 4 cm. Jag var skitenödig, men fick ej gå på toa, och hon sa att de var normalt...
Fadern till barnet gick iväg och ringde och åt lite fika m.m. för att samla lite energi...
Nu började smärtan blir outhädlig, så jag satte mig i duschen med fadern till barnet brevid mig, och de var rena rama himmelriket...jag satt där säkert i 40 min, men sedan gick jag in till sängen igen. Då fick jag lustgas och den fungerade näästan lika bra... Och använde mig varje gång värken kom...
För att skynda på förlossningen lite så frågade jag efter en gummiboll som jag kunde får sitta och studsa på, vilket jag gjorde- Då skönk huvudet betydligt mer, jag kände nästan huvudet.
Omkring vid 9 tiden så kom barnmorskan in för undersöka, jag var öppen 6,5 cm då passade dom på att skruva fast en skruva på barnets huvud, som mäter hur barnet mår...
Vid 10 tiden, började de tryckas på rejält, nu var det jobbigt att kämpa emot smärtan, jag ringde efter barnmorskan många gånger säker 5 gånger under 1 timme, då undersökte hon mig, jag var öppen 9,5 cm då...Gud, usch vilken smärta, barnet tryckte och tryckte sig ner allt hårdare nu...
MEn barnmorskan sa att de inte är dags än...Så då återgick med sitt.
10:20 ringde jag efter dom, och precis när jag skulle förklara så kom min förstakrystningsvärk, då var de igen vändning tillbaka till fikarummet för barnmorskorna utan nu var barnet på väg ut.
Hon förklarade för mig att att krysta så fort de kommer en värk, vilket jag gjorde...det kände som hela min muffla skulle sprängas och spricka upp hela totalt, nu kände jag verkligen huvudet, var på väg ut.. Jag hörde inte mycket jag inriktade mig bara på att få ut ungen, då hör jag att barnmorskan säga att jag ska sluta krysta, helt plötsligt känner jag "plopp" och det var verkligen som de är en propp som har dragits ut....Vilken lättnad!!
JAg hör mitt barn skricka, jag titta upp mot barnets far, han är tårögd...efter en stund så får jag upp mitt barn på börstet,, jagfår liten chock över hur stor den är...Så fin, inget fosterfett inte alls blodig eller skrynklig utan bara fin är slät och helt gudomlig. Just de, jag har glömt bort, vad blir det för något, frågar jag barnmorskan..." de blev en lite gosse"...
Medans jag blir sydd så står fadern och pyssla om lille sonen...När de är min tur att pysslas om, så hoppar jag in i duschen och sköljer av mig m.m. jag blir lite rädd att de är så mycket blod...men de ska ju vara så...
Vid 15:00 kommer vår sons farmor och farfar och hälsa på hos förlossningen...de var mycket trevligt besök...Jag hade inte sovit nu på över 12 timmar och kämpat skiten ur mig för att får ut lillkillen, men jag var inte trött.
Nu var det bara att beger sig till BB...Nu var vi en familj
Lille Max föddes 11:01
Han vägde 3418 gram och var 49 cm lång
Kan verkligen säga att de händer saker och ting varje dag nu, han busar och gör jävelskap, och har nu börjat leka i gåstolen.... Han är så stor min lille bebis...fast han är ingen bebis längre, han är ett barn...
