Är så less=(

Suck, suck, suck.

Att jag bara inte tröttna och ger upp på allt nu. Jag fattar inte ens att jag orkar med detta förhållande.

Jag får ta skit hela tiden, mannen orkar inte plocka efter sig och slänger skräp i krukorna och är helt egotrippad.

Igår bestämde vi att skulle åka till Leos lekland med barnen och med mannens bror och familj. Och omkring vid 10.30-11.00 skulle vi vara klara. och jag var klar kvart i 11. Men när vi precis skulle klär på ungarna hade hans bror och familj åkt före oss. Och jag vet inte hur många gånger han sa att de var mitt fel. När de egentligen inte var det. Om han bara hade hjälpt mig att klär på barnen och ger dom frukost borsta deras tänder matat Milo eller packat skötväskan medans jag sminkade mig så hade vi kört tillsammans samtidigt. Men han vill sitta vid datorn hela tiden och de gjorde han ändan sedan han vaknade.

Och när vi väl var på Leos så gav han mig pika hela tiden att de var tråkigt där att han hellre skulle vilja åka till Strippen i Emmaboda, och de enda han gjorde var och sitta vid sin telefon, och så fort min son Max kom och frågade honom om han kunde åka rutchekana med honom så suckade han och sa att han inte vill. så jag fick går med min minsta kille på 11 månader och med Max på 2,5 år. För han ville sitta i en soffa med sin telefon hellre. Och efter 1½ timme ville han redan hem  för han ska kunna sova. men vi har betalat 120spenn inträde då ska pengarna uttnyttjas, tyckte jag på. Sedan kunde han inte ta Max och leka med honom medans jag mata Milo för han tyckte att hans rökning var viktigare då sa jag att Milo måste har mat och de är viktigare, då sa han " det skiter jag fullständigt i, jag ska ut". och bara stack.

Jag var verkligen ledsen och är ännu, jag höll igen tårarna så mycket jag kunde och höll mig ifrån folket så mycket som möjligt för att inte börja gråta. Jag får säkert skit nu utav mannen för jag skriver det här men jag måste skriva av mig mina känslor=( Men de v

Under 2 veckors tid har mannen varit så jävla go och underbar liksom överaskade mig med blommor och tårta och gett mig fina komplemanger och kysst mig och kramat mig hela tiden och hjälpt till här hemma och hjälpt mig på helt fri hand. Men nu dom senaste dagarna så har han blivit den mannen jag ser allt för ofta utan anledning och de är mannen jag hatar så pass mycket att jag skulle kunna lämna honom.

Han tar inget seriöst, jag säger. Jag har haft mycket sömnlösa nätter p.g.a Milo min son på 1 år börjar får tänder igen, och då vill jag har lite hjälp här hemma tycker jag, men han gör verklige ingenting här. Han kommer hem från jobbet, går och sätter på kaffe och sätter sig vid datorn eller i soffan tills maten är klar sedan går han och äter sedan går och gör sitt går till sin bror eller lägger sig framför tv'n medans jag får ta disken och ta ungnmarna tvätta av dom eller bada dom  sopa upp matresterna plocka och städa. Men p.g.a sömnbrist så orkar jag inte så de ser förjävligt ut här. Hela längenheten behöver sig en storstädning. Men mannen kan inte får den vilja och kunna ta dammsugan och dammsuga elller ta disken. Och p.g.a jag går hemma frortfarande så anser han att de är min uppgift och att byta blöjor är en hemmauppgift då är de min uppgift att ta de.

Jag är såååå less på de här:(

Känner mig så lurad av honom, ena stunden är han underbar sedan säger han saker att jag är dum i huvudet och att allt är mitt fel och att jag är tråkig och dålig.

Jag har sagt till honom att jag är nära att lämna honom och att jag är nära att går in i väggen, för ta hand om ungarna och alla planerade grejer och hålla ordning på lägenheten och vara uppe om nätterna, kommer jag inte klara av mycket mer.

För 2 veckor sedan hade jag konstant näsblod och hjärtklappningar och berättade för honom att jag kollapsa snart att jag inte orkar mer, att vi måste har hjälp. Men han brydde inte sig:(

Och ser honom somna och bara går och lägga sig hur som helst om dagarna gör mig förbannad, så säger han att han måste sova för kunna jobba, javisst håller jag med om de. Men jag måste sova för orkar ta hand om barnen och hålla humöret uppe. Men humöret är lika med noll och höjer rösten för minsta lilla, jag gråter mig tills sömns varje natt.

Jag har varit i denna situtionen flera gånger och även lämnat honom allt för många gånger men tagit tillbaka honom nästan lika fort, men de finns för mycket känslor och för många år att bara slänga iväg, och varje dag hoppas jag på att han förändras till den underbara mannen, men så fort de går emot honom så blir han den egensinnade personen som man måste leva upp till som jag hatar.

Jag mår inte bra, jag behöver en vän som visar och vill lyssnar och förstår mig..som kan koma med smarta råd vad jag ska göra.

För om snart inomkort kommer jag skit i Rottne och flytta hem till mamma och pappa och skit i mannen.

eftersom han verka vilja vara denna egotrippade personen.

Så avundsjuk på dom som är lycklig som har smarta och helt underbara killar som vet vad familj är:( 

Nu ska jag gräva ner mig. Hörs mer.